Iran

                                                               

Irans statsflagga 1964-1979         Irans flagga från 1979        Irans statsvapen        Irans rikbaner           Irans flygvapen

Iran (persiska) ایران; formelt sedan 1979 Islamiska republiken Iran, ett land i Sydvästasien och Sydasien. Namnet Iran togs i bruk inhemskt sedan sasanidernas era och internationellt sedan 1935, innan var landet känt för västvärlden som  Persien. Både Iran och Persien används omväxlande i kulturella sammanhang, medan Iran är det namn som används officiellt i politiska sammanhang. Namnet Iran betyder ”Ariernas land”.

Irans Emblem före 1979                                             Irans nationalsymbol från 1979 

                                                                                       Väggmålning Khomeini

Iran har en folkmängd på drygt 77 miljoner människor och är det sjuttonde största landet i världen till ytan med 1 648 195 kvadratkilometer. Iran är ett land av geostrategisk betydelse på grund av sitt läge i mellanöstern och centrala Eurasien . iran gränsar till Armenien, Azerbajdzjan och Turkmenistan i norr. Landet har även en kuststräcka utmed Kaspiska havet, som är ett innanhav. Kazakstan och Ryssland är därigenom även Irans grannstater i norr. Iran gränsar till Afghanistan och Pakistan i öster, Persiska Viken och Omanbukten i söder, Irak i väster och Turkiet i nordväst. Teheran är Irans huvudstad och största stad, samt centrum för landets industriella , kommersiella, finansiella och kulturella liv. Iran är en regional stormakt och har en viktig ställning i den internationella energisäkerheten och världsekonomin som ett resultat av landets stora reserver av petroleum och naturgas.

                                                                            Shiraz stad i Iran

Iran är hemvist för en av världens äldsta kontinuerliga civilisationer. Den första iranska dynastin bildades 2 800 f. Kr. under kungadömet Elam. De iranska mederna enade Iran under ett imperium 625 f. Kr. de efterträddes av de iranska akemeniderriket, hellenska seleukiderriket och två efterföljande iranska imperier, partherna och sasaniderna, innan den muslimska erövringen 651 e. Kr. iranska dynastier och imperier utvigdade under medeltiden det persiska språket och kulturen över hela det iranska höglandet. Tidiga iranska dynastier som på nytt hävdade Irans självständighet innefattar tahiriderna, saffariderna, pamaniderna och buyiderna. Grunderna till den moderna nationalstaten Iran lades under safaviderna.

                                                                                          

                                                                                         Iran under Qajantiden

Blomstringen av persisk litteratur, filosofi, medicin, astronomi, matematik och konst blev viktiga inslag i den medeltida iranska civilisationen. Den utvecklingen började under saffaridernas och samantidernas tid.den iranska identiteten fortsatte att existera trots utländskt styre under de följande århundradena och den persiska kulturen gav avtryck på de turkiska gheznaviderna och seldiukerna samt på de mongoliska ilkhanerna och tatariska timuriderna . En vändpunkt i Irans historia var uppkomsten av den safavidiska dynastin 1501 – som införde tolvorna shiaislam som officiell religion i sitt imperium. Den konstitutionella revolutionen etablerade mellanösterns första moderna konstitution och parlament år 1906 som en del av konstitutionell monarki. Iran genomgick en omfattande industralisering under pahlavidynastin som skapade det moderna Iran. Landet blev officiellt en islamisk republik den 1 april 1979, efter den iranska revolutionen.

                                                             

                                                        Ruiner av akemenidernas palats i Persepolis.

Iran är en av grundarna av FN, NAM, IKO och OPEC.det politiska systemet i Iran, baserat på 1979 års islamiska republiken Irans konstitution, omfattar flera intrikata styrande statsorgan. Irans högsta maktinstans är den högsta ledaren .shiaislam är den officiella religionen och persiska är det officiella språket.

                      

Masnavi-ye manavi. Manuskript från Shiraz, Iran (1479)

Historia

Förhistoria

Den äldsta kända källan som omnämner perserna är en assyrisk inskription från c:a 844 f.Kr., som omnämner dem som Parsu (Parsuash, Parsumash), bosatta i området kring sjön Urmia tillsammans med en annan folkgrupp, Mādāyu (meder). Under de följande 200 åren var perserna och mederna tidvis tributskyldiga till assyrierna. Området Parsuash annekterades av Sargon av Assyrien omkring 719 f.Kr. så småningom kom mederna (latin: Media, kurdiska, Mad, Medya) att härska över ett självständigt mediskt rike kallat Medien och perserna blev undersåtar till dem.

Akermeniderna var de första att skapa en centraliserad stat i Persien, grundad av Akaimenes (Hakhamanish), persiernas hövding omkring 700 f. Kr.

Omkring 653 f. Kr. hamnade mederna  under skyternas styre och Teispes, som var son till Akaimenes, verkar ha lett de nomadiska perserna att slå sig ner i södra Iran  vid denna tid och så småningom grunda den första organiserade persiska staten i det viktiga området Anshan, när det elamitiska kungariket permament krossades av den assyriskae härskaren Ashurbanipal (640 f. Kr.).  provinsen Anshan och dess efterföljare fortsatte att använda elamitiska som officiellt språkganska länge efter detta, även om de nya dynastierna talade det indoeuropeiska språket persiska. Teispes ättlingar kan ha förgrenat sig i två dynastier, varav en härskade i Anhan, medan den andre styrde resten av  Persien. Kyros II den store enade de båda rikena omkring 559 f. Kr. vid denna tid var perserna fortfarande tributskyldiga till det mediska riket under Astyages.

Persiska riket

 

 

Geografiskt och kulturellt inkluderar Stor-Iran hela den iranska högplatån och sträcker sig från södra Uzbekistan och västra Pakistan till östra Syrien och Ossetien i nordväst.

 

Persiska rikets utbredning under Dareios och Xerxes I.

Innan det storpersiska riket födelse var mederna den politiskt och kulturellt dominerande makten  i norra Iran och när Kyros gjorde sitt framträdande på 500-talet f. Kr. var perserna i söder grunden för det som skulle bli det persiska imperiet, medernas vasaller. Kyros den store enade dessa två indo-iranska folkstammar  och störtade medernas siste härskare Astyages. Han var Irans förste shah och räknas som grundare av det persiska riket. Han författade även historiens första urkund om mänskliga fri – och rättigheter (Kyros sylinder). Dynastin kom att kallas akemendiernas, efter Kyros förfader Akaemenes. Imperiet erövrade allt land från Indusdalen till nuvarande bulgarien.

Kyros samlade perserna och 550 f. Kr. besegrade de Astyages styrkor, varpå denne fängslades av sina egna adelsmän och utlämnades till den triumfierande Kyros, som nu var kung över det enade persiska riket. Då Persien övertog kontrollen över resten av Medien och dess provinser ledde Kyros de enade perserna och Mederna i ytterligare erövringar. Han intog Lydien och mindre Asien  och förde sina armeer söderut till Sogdien i Centralasien. Slutligen kunde Kyros 539 f. Kr. i triumf marschera in i den gamla staden Babylon. Efter denna seger blev han urtypen för en mild erövrare, genom att utfärda Kyroscylindern, världens första deklaration om mänskliga rättigheter. Kyros dödades 530 f. Kr. under ett slag mot massageterna eller sakerna.

Kyros son Kambyses II anekterade Egypten till Akemenderriket. Det nådde sedan sin största utbredning under Dareios I. han ledde armeeer till Indus floddal och till Thrakien i Europa. En straffexpedition mot Grekland stoppades genom slaget vid Marathon 490 f. Kr. Hans son Xerxes I försökte också kuva grekerna och besegrade dem vid slaget vid Thermopyle 480 f. Kr., men blev själv besegrad i slaget vid Plataiai året därpå.

                                                    

                                                                 Mullor vid ett iranskt hov

Akamenidernas rike var det största och mest framgångsrika världen dittills hade skådat. Viktigare var dock att det var välorganiserat och effektivt styrt. Daerins den store delade in sitt rike i 23 satratdömen (provinser) övervakade av satraper, eller guvernörer, av vilka många hade personliga band till shahen. Han införde också systematisk beskattning för att få in skatt från varje provins.dessutom övertog han Kyros II.:s avancerade postdistributionssystem och utökade det. En sak som övertogs från assyrerna var användandet av hemliga agenter, kända som kungens ögon och öron, vilka höll honom informerad.

Daerios den store förbättrade den berömda Kungsvägen och andra gamla handelsvägar, varigenom avlägsna delar av riket sammanbands.  Det kan också ha varit han som flyttade landets administrativa centrum från Parsa (Fars) till Susa, nära Babylon och närmare rikets centrum. Perserna lät lokala kulturer fortleva enligt Kyros den stores modell. Detta var inte enbart bra för rikets undersåtar, utan tjänade i slutändan också akemeniderna, eftersom de kuvade folken då inte kände något behov av att göra uppror mot det persiska styret.

Under Artaxerxes I gjorde zoroastrismen sitt inträde i perserriket. Akademiderna krossades slutgiltigen av Alexander den store år 330 f. Kr. efter hans död grep den makedonske generalen Seleukos makten  i Persien och grundade det Seleukidiska imperiet. Detta styrde under sin kulmen över ett lapptäcke av diverse folkslag från Bulgarien till pakistan men krympte under trycket från romarna i väster och Parherna i öster.

 

I Persien och  de östiranska Partherna (arsakiderna) kom att bli den dominerande makten. Dessa utmanades av rommarna som erövrade huvudstaden Klesifon i nuvarande Irak ett flertal gånger från och med Trajanus regeringstid och som år 116 lyckades tränga sig fram till den gamla akemendeiska huvudstad Susa i nuvarande Iran.

 

Under 200 – talet e. Kr. störtades de helleniserade arsakiderna av de nationalistiska sassaniderna och med en ny centraliserad förvaltning återgick Persien till de gammalakemenidiska trditionerna. Zoroastrismen, som sedan Kyros tid varit dominant, blev absolut statsreligion.

Medeltiden och framåt

 Under 600-talet invaderas Persien av arabiska beduinstammar och landet underställdes det muslimska kalifatet. Araberna islamiserade landet och förbjöd persiska språket att användas i statsförvaltningen under 200 år. De arabiska kalifaten, umayvader och därefter abbasider stod sig till 900-taslet då buiderna tog makten och avsatte kalifen i Bagdad. Iran styrdes av inhemska kungahus (buider, tahirider, saffarider, samanider) och turkiska dynastier (ghaxnavider, seliuker) fram till 1253 då mongolerna erövrade Iran under ledning av Khubilai khans bror Hulegu. Bagdad raserades 1258 och Hulegus ättlingar (ilkhanerna) grundade det federativa kungadömet Ilkhanens rike, formellt underställt storkhanen i Kina. Riket gick under på 1300-talet, återupprättades av den mongoliskinspirerade turken Timur Lenk för att sedan åter falla samman efter hans död omkring år 1400.

Eburzbergen sedd från Thereran.

Det safayidiska upprättades men trängdes tillbaka i väst av de osmanska turkarna under 1520-talet. Persien lyckades emellertid hålla sig självständigt från de britter som senare lade beslag på Indien, Pakistan och Irak ända in på 1900-talet. 1943 ockuperades det av sovjetiska och brittiska trupper för att förhindra att landets rika oljekällor skulle falla i nazisternas händer.

Historiska platser

Här finns några väl kända, forntida platser, som haft stor betydelse i Irans och Persiens historia:

Persepolis

Passargard

Susa

Takht-e Soleyman

Modern tid

 

Reza Shah Pahlavi, shah av Iran 1926-1941

 

Iran upplevde två stora revolutioner under 1900-talet. Den första revolutionen, den så kallade konstitutionella (anqelab-e mashrutah) revolutionen skedde 1906-1907 och har haft en avgörande roll för resten av seklet. Den andra revolutionen är den så kallade islamiska revolutionen 1979, ett folkligt uppror med stark antiimperalistisk paroll.

Den konstitutionella revolutionen resulterade i att Iran fick Mellanösterns första modena demokratiska konstitution. Den styrande regeringen Muzaffar al-din Shah Qaiar gav efter dör konstitutionalisternas krav, men kort därefter, 1907 till 1911, utkämpades en strid efterföljaren Mohammad-Ali Shah Qaiar som hade starkt stöd av Ryska imperiet och Storbritannien å ena sidan och konstitutionisterna å andra sidan. Shahen gick segrande ur denna strid men konstititionen stod fast.

I praktiken kom konstitutionen inte att tillämpas av Qajar-dynastin. Men många av de ideal som konstitutionen eftersträvade förverkligades under Pahlavidynastin med Reza Shah Pahlavi, som ledde landet från 1925 fram till 1941. han genoförde en rad moderniseringsreformer i Iran, centraliserade administrationen och införde sekularism. Under nazismens framtåg börjar Resa Shah alltmer motsätta sig britternas dominans. När Storbritannien skulle placera trupper i Khuzestan-provinsen protesterade han, vilket ledde till att Storbtitannien tillsammans med Sovjetunionen ockuperade landet och tvingade bort Reza Shah samt ersatte honom med hans son Mohammad Reza Shah Pahlavi.

CIA-kupp avsätter Mossadeq

I enlighet med den iranska konstitutionen från 1906 tvingades shahen, Mohammad Reza Pahlavi, 1951 att utnämna parlamentets premiärministerkandidat, dr. Mohammad Mossadeq till premiärminister. Mossadeqs regering genomförde det parlamentet tidigare fattade beslutet att nationalisera oljan. Nationalisering och expropriering av oljefält och oljeraffinaderier ledde till Abadankrisen. Storbritannien kände sina oljeintressen hotade och bad USA om hjälp.

En illegal iransk upplaga av Satansverserna

CIA icensatte en statskupp som kom att kallas Operation Ajax. Man planterade anti-Nosaddeq-historier i tidningar och organiserade anti-Mosaddeqdemonstrationer. Samtidigt stödde pro-shahkrafter övertalade Irans militär, delvis med hjälp av hot och mutor, att starta den kupp som genomfördes den 19 Augusti 1953, uppbackad av gatuprotester organiserade och finansierade av CIA. Mossadeq störtades och shahen återvände till Iran och återtog snart makten. Som tack för den amerikanska hjälpen upplät han över 40 procent av Irans oljefält till amerikanska företag, ite förrän 2013 erkände CIA sin medverkan i kuppen.

På 1960-talet genomförde Mohammad Reza Pahlavi den oblodiga vita revolutionen som innebar en modernisering av det iranska samhället med övergång till modern kapitalistisk industri. Kvinnor fick rösträtt och familjepolitiken blev mer progressiv. En jordreform genomfördes som gav bönderna ägandet över jorden. Iran blickade mot sitt antika förflutna och den kejserliga persiska kalendern infördes.

Shahen störtas

Iran upplevde under 1970-talet en ekonomisk högkonjunktur vilket ledde till att allt fler fick tillgång till högre utbildning och blev samhällsmedvetna. Den politiskt engagerade medelklassen framförde krav på politiska reformer. De traditionella klassen i samhället var inte inkluderad i statens ekonomiska reformer och i stället gynnades medelklassen och överklassen. Därför stärktes en allians mellan mullorna och den traditionella köpmannaklassen (bâzâri) i städerna som ingick en ohelig allians med den vänsterorienterade oppositionen. Den iranska revolutionens centrala paroll var inte demokrati utan antiimperialism och social rättvisa.

I revolutionens första fas störtades shahen i ett blodigt uppror och i den andra fasen föll alliansen samman och Hezbollah ("Guds parti") konsoliderade sin makt genom att förbjuda andra partier. Den samlade personligheten bland de religiösa var den landsförvisade Ayatollah Khomeini. Hösten 1978 fick shahen ett erbjudande från Saddam Hussein, enligt Irans ambassadör i USA Ardestir Zahedj, att utvisa Khomeini från Irak eller att eliminera honom. Shahen var emellertid försiktig och ville inte ta risken att Khomeini skulle bli martyr och således bli ännu större. Uppgiften om erbjudandet bekräftas av shahens fru Farah Pahlavj, drottningen av Iran.

Islamisk republik

Den 1 april 1979 förverkligade Khomeini sin dröm. I en folkomröstning förvandlades Iran till en islamisk republik. Den nya regeringen krävde att shahen skulle skickas tillbaka och ställas inför rätta. Den 27 juli 1980 dog Mohammad Reza Pahlavj av lymfcancer i Kairo och erhöll en statsbegravning av den egyptiska regeringen. Revolutionen följdes av hårda förföljelser på intellektuella och oliktänkande som  kulminerade under den så kallade kulturella revolutionen på 1980-talet. Miljoner välutbildade iranier har lämnat landet som en konsekvens av socialt och politiskt förtryck.

Geografi

Huvudartikel: Irans geografi

 

Elburzbergen, sedda från Teheran.

Iran är beläget på en högplatå med stäpper och utloppslösa sjöar eller saltträsk, i norr och väster bergskedjor. Även den inre platån genomkorsas av bergskedjor (70 procent av Irans yta upptas av bergskedjor). Den varierande geografin ger en mycket diversifierad väderlek med heta somrar och kalla vintrar i olika delar av landet.

Nederbörden är mindre än 300 mm/är i stora delar av landet, endast runt Kaspiska havet och längs de nordvästra gränsområdena regnar och snöar det mer, upp till 2 000 mm/år.

Bland Naturtillgångar märks petroleum, naturgas, koppar och järn.

Oljefält vid Baku

Floder och vattendrag

 Karun, Irans viktigaste flod, som rinner upp i centrala Zagros och förenas med floderna Arvand och Khomrramshahr. Karun som flyter över en bred, uppslammad slätt är Irans enda seglingsbara flod och är trafikbar fram till Ahvaz.

Karkeh: En viktig flod, som rinner upp i västra Zagros och rinner ner mot den breda slätten i västra Khuzestan. Uppdammas av Iran till volym största damm Karkeh. Rinner ut mot Irak och bildar där säsongsvis stora träskmarker i gränsområdena mellan Iran och Irak.

Zayandehrud: En viktig flod för centrala Iran, särskilt Esfahan-provinsen. Det enda stora vattendrag i Iran som mynnar ut i den centrala delen av Iran. Har sitt upprinningsområde i centrala Zagros och rinner genom Esfahan innan den når träsk/saltslätter öster om Esfahan. Genom tunnlar avleds en del av vattnet från Karuns källa till Zayandehrud.

Arvand: det persiska namnet på Shatt al-Arab. En gränsflod mellan Iran och Irak.

Atrak: behåller sitt flöde hela året och mynnar i Kaspiska havet, i nordöst och rinner upp i Koppeh Dagh och mynnar ut i östra sidan.

 Sefidrud: Behåller sitt flöde hela året och mynnar i Kaspiska havet. Bryter igenom bergskedjan Alborz och rinner ut i provinsen Gilan och slutligen i Kaspiska Havet

Aras: Är en gränsflod i nordvästra Iran till Armenien och Arzerbajam. Behåller sitt flöde hela året och flyter in i Azarbajan innan den mynnar ut i Kaspiska havet.  

Andra floder i Iran tenderar att torka ut under sommaren och vattnet flödar bara periodvis. Oanats, eller långa underjordiska vattentunnlar, används ofta för att leda vatten från bergen till högplatån.

Klimat

Klimatet varierar mellan extrem värme och extrem kyla. I inlandet kan det bli upp emot 50 grader under sommardagarna, men nätterna är svala. I bergstrakterna blir det nedåt −20 grader på vintern, medan det i kustområdena är mildare klimat. Det är vanligt med starka vindar, och i östra Iran blåser 120-dagarsvinden med 45 meter i sekunden på somrarna

Administrativ indelning

 

Huvudartikel: Lista över Irans provinser

 

Iran är indelat i 30 provinser (ostan), som vidare är uppdelade i kommuner (shahrestan). Dessa är i sin tur indelade i distrikt (bakhsh) och ytterligare mindre enheter som städer (shahy), mindre distrikt (dehestan) och byar. Många av de större städerna är indelade i två eller flera administrativa områden.

Större städer

Folkmängd enligt senaste folkräkning, år 2006.^[6]

Teheran: 7 797 520

Mashhad: 2 427 316

Isfahan: 1 602 110

Tabriz: 1 398 060

Karaj: 1 386 030

Shiraz: 1 227 331

Ahvaz: 985 614

Qom: 959 116

Statsskick och politik

Huvudartikel: Irans politik

 

Den iranska republikens styrelseskick bygger på den konstitution som antogs 1979 och landet är en teokrati med demokratiska inslag. De demokratiska inslagen består främst av attpresidenten, parlamentet och ledamöter till lokala beslutsfattande organ utses i allmänna val. Dessa demokratiska institutioner är dock underordnade de religiösa makthavarna och framför allt den högste ledaren, som inte utses genom val och som har närmast oinskränkt makt.

Irans konstution är grundad på Ruhojlah Khomeinis doktrin om velayat-efaaih, (den rättslärdes förmyndarskap). Den yttersta makten i landet har den högste ledaren, (rahbar), som utses av expertförsamlingen. Han har övergripande kontroll över landets politiska riktning och han är den högste ledaren för Irans krigsmakt. Dessutom har han enorma befogenheter i att tillsätta landets ledande makthavare, frönför allt domstolsväsendets ledare och de sex peäster som ingår i Väktarrådet (shura-ya negahban).

Väktarrådet består av tolv ledamöter, varav hälften utses av parlamentet och hälften av statschefen. Dess uppgift är att se till att landet styrs i enlighet med konstitutionen. Det innebär att väktarrådet har vetorätt mot de lagar som stiftas av parlamentet och det har makten att godkänna eller diskvalificera kandidater i de allmänna valen. De sex ledamöter i Väktarrådet som inte utses av den högste ledaren väljs formellt av parlamentet, men kandidaterna nomineras av chefen för domstolsväsendet, som i sin tur är utsedd av den högste ledaren.  

Expertförsamlingen som utser den högste ledaren och övervakar hans arbete, är folkvalt, men alla kandidater måste godkännas av Väktarrådet.

Folket väljer både parlament och president och dessa har den lagstiftande respektive verkställande makten. Presidenten väljs direkt av folket på en period om fyra år. Unikt för Irans republik är att presidenten är regeringschef och inte statschef, en position som istället innehas av den högste ledaren. Presidenten utser tillsammans med parlamentet sin regering. Får ingen kandidat över 50 procent av rösterna i den första omgången avgörs det  mellan de två kandidater som fått flest röster i en andra valomgång. Konstitutionen fastslår att kandidater till presidentposten, förutom att ha blivit godkända av Väktarrådet och statschefen, även måste vara from, ha ett fläckfritt förflutet samt tro på den islamiska republikens principer och landet officiella (shiamuslimska) lagskola.

Shiraz trädgård

Folket väljer både parlament och president, och dessa har den lagstiftande respektive verkställande makten. Presidenten väljs i direkta val av folket på en period om fyra år. Unikt för Irans republik är att presidenten är regeringschef och inte statschef, en position som istället innehas av den högste ledaren. Presidenten utser tillsammans med parlamentet sin regering. Får ingen kandidat över 50 procent av rösterna i den första omgången avgörs det mellan de två kandidater som fått flest röster i en andra valomgång. Konstitutionen fastslår att kandidater till presidentposten, förutom att ha blivit godkända av Väktarrådet och statschefen, även måste vara from, ha ett fläckfritt förflutet samt tro på den islamiska republikens principer och landets officiella (shiamuslimska) lagskola.

Parlamentet, majlis, väljs av folket i allmänna val till parlamentet. Valsystemet är proportionellt  och val sker vart fjärde år. Eftersom Väktarrådet måste godkänna alla kandidater är valet styrt av landets religiösa makthavare. Majlis har en kammare med 290 ledamöter, varav mellan 10 och 20 procent är kvinnor.  Och fem platser reseverade för religiösa minoriteter (kristna, judar och zoroastrier).

Enligt dagens konstitution har samtliga iranska medborgare (både kvinnor och män) som fyllt 15 år rösträtt. Konstitutionen fastslår att shiaislam är Irans religion. Äldre religioner, som zoroastrism, kristendom och judendom accepteras medan nyare trosinriktningar som bahay är förbjudna och förföljs. Sufismen har en stark folklig ställning i Iran men sufier trakasseras regelbundet av myndigheterna och deras samlingsplatser (khanegah) demoleras eller utsätts för skadegörelse.

 

Irans nationalsymbol: Lejonet och solen insignia i Niavaranpalatset, Teheran

 

Irans statsvapen var tidigare ett lejon och en sol, men det ändrades efter revolutionen 1979 till det stiliserade ”Allah” som återfinns på flaggan i dag. Lejonet och solen har sina rötter i akemenidisk tid men användes för första gången i sin moderna variant av safaviderna. Den har därför bevarat sin ställning som landets främsta nationalsymbol.

Mänskliga rättigheter

Myndigheterna upprätthåller hårda inskränkningar i yttrande-, förenings- och mötesfriheten. Man fängslar människorättsaktivister. Tortyr och misshandel av fångar förekommer. Iran hör till de länder som tillämpar avrättning, även för personer under 18 år.

Politiska partier i exil

Iran har förbjudit ett stort antal politiska partier, varav många nu verkar i exil. Det största exilpartiet är Irans Konstitutionalistiska Parti (Hezb-e Mashrutekhahan-e Iran) som har sitt högkvarter i Los Angeles och som vill införa sekulär demokrati i Iran. Irans konstitutionella Parti är i grunden monarkistiskt men vill genom fri folkomröstning att iranska folket skall avgöra om landet skall ha monarki eller republik. Partiet stöds av Reza Pahlavi och flera sekulära författare och samhällsdebattörer (bland annat Dariush Homavun, Shokooh Mirzadegi och Esmail Nuri-Ala).

Andra partier tillhör olika organisationer med förflutet i revolutionen 1979. det militanta Mojahedin-e Khaig (Folkets kämpar), Fadayan-e Khaig (Folkets hängivna) och Irans Kommunistiska Parti (Hazb-e Kommunist-e Iran)hör till denna kategori. De vill med våld införa någon form av socialistisk republik som styrelseskick i Iran.

Representanter från den iranska oppositionen och civilsamhället utanför Iran möttes under en konferens i Stockholm den 4-5 februari 2012.konferensen genomfördes under rubriken Unity for democraty in Iran med syfte att möjliggöra för olika delar av oppositionen att mötas och diskutera hur de kan samordna sina ansträngningar för demokrati i Iran, inte minst på grund av valet i mars. Konferensen arragerades med stöd av Olof Palmes internationella Center.

.

Utrikespolitik och militär

Huvudartiklar: Irans utrikespolitik, Irans väpnade styrkor och Irans rustningsindustri

 

En av Irans tre ubåtar av Kilo-klass

 

Irans utrikesrelationer är baserade på två stratebiska principer: eliminära yttre påverkan i regionen och omfattande diplomatiska kontakter med utvecklingsländer och alliansfria länder. Iran har diplomatiska förbindelser med nästan varje medlemsstat av Förenta nationerna, med undantag för Israel, som Iran inte erkänner och Förenta staterna sedan den iranska revolutionen.

 

 Sedan 2005 har Irans kärnkraftsprogram blivit föremål för kritik från västvärldens håll på grund av misstankar om att Iran skulle använda kunskap från civil kärnteknologi till ett vapenprogram. Detta har lett till FN:s säkerhetsråds beslut att införa sanktioner mot Iran utifrån utvalda företag med anknytning till programmet, för att på så sätt framtvinga deras ekonomiska isolering på den internationella scenen. Förenta Staternas Director of National Intelligence sade i februari 2009 att Iran inte kommer att kunna skaffa ett kärnvapen fram till 2013, om Iran valde att utveckla ett. I november 2011 kom en rapport från FN:s atomorgan rörande Irans kärnkraftsprogram. Myndigheten kunde visa att Iran fortsatt att vapenforska kring sitt kärnkraftsprogram trots att FN trodde att de slutat med denna forskning och utveckling redan 2003. I rapporten framgår det att Iran visserligen upphörde med sina ambitioner 2003, men att det bara handlade om ett kort uppehåll. I rapporten från 2011 kan man finna de hittills starkaste argumenten för att Iran faktiskt håller på att skaffa kärnvapen

 

Iran har två typer av väpnade styrkor, de reguljära styrkorna Islamiska republiken Irans arme, Islamiska republiken Irans flygvapen, Islamiska republiken Irans marin och det islamiska revolutionära gardet, totalt cirka 545 000 aktiva soldater. Iran har även runt 350 000 man i reserv, totalt cirka 900 000 utbildade soldater. Iran har även en paramilitär, frivillig milis inom revolutionsgardet, som kallas Basij och omfattar omkring 90 000 heltidsaktiva uniformerade medlemmar. Upp till 11 miljoner män och kvinnor är medlemmar i Basij, kan inkallas vid behov, GlobalSecurity.org uppskattar att Iran kan mobilisera ”upp till en miljon man”. Fetta skulle vara bland de största truppmobiliseringsförmågor i världen. 2007 utgjorde Irans militära budget 2,6 procent av BNP eller 102 amerikanska dollar per capita, den lägsta siffran bland stater utmed Persiska Viken. Irans militärdoktrin bygger på avskräckning.

Sedan den iranska revolutionen har Iran, för att överkomma FN:s vapenembargo, byggt upp en egen inhemsk rustningsindustri som producerar inhemska stridsvagnar, pansarfordon, robotvapen, ubåtar, militära fordon, sjömålsrobotar, radarsystem, helikopter och stridsflygplan. De senaste åren har officiella tillkännagivande ofta kretsat kring utvecklingen av robotvapen såsom Hoot, Kowsar, Zelzaj, Fateh-110, Shabav-3 och Sajiil, samt en arsenal av obemannade luftfarkoster. Fajr-3 (MirV) är för närvarande Irans mest avancerade ballistiska robot.

Ekonomi

Huvudartikel: Irans ekonomi

Ekonomin baserar sig på de rika oljetillgångarna som, efter ha nationaliserats den 15 mars 1951 av premiärminister Mohammad Mosaddeq, svarar för 90 procent av exportinkomsterna.  Iran är OPEC:s näst största oljeproducent efter Saudiarabien och den näst största naturgasproducenten i världen efter Ryssland. Den industriella utbyggnaden har hämmats av in- och utrikespolitisk oro. Jordbruket kräver konstbevattning utom vid Kaspiska havet. Vete, ris, korn, kakao, socker, bomull och tobak odlas. Antalet får och getter är betydande. Tillverkandet av konsthantverk, i synnerhet mattor, är också viktig näring. Iran är även världsledande inom saffransproduktion, 95 procent av världens saffran kommer från Iran. Viktiga importvaror är tillverkningsvaror, maskindelar och kemikalier.

Andel av sysselsättningen i näringsgrenar: jordbruk 33 procent, industri 21 procent, handel och tjänster 46 procent.

Utbildning

I Iran börjar både flickor och pojkar i skolan vid sex års ålder. I stora drag återfinns två stadier (jämför låg- och mellanstadiet); ingen distinktion görs mellan högstadiet och gymnasiet.

Demografi

Huvudartikel: Irans demografi

Två tredjedelar av Irans befolkning är av indo-iranskt ursprung. Drygt hälften av befolkningen är perser, det vill säga att de har persiska som förstaspråk. Vidare finns det bland annat armenier, azerer och kurder i nordväst och turkmener i norr. I provinsen Khuzestan är dryga 30 procent av befolkningen araber. Det finns ytterligare andra folkgrupper såsom gilanier, mazarandanier i landets norra delar och huer i Lorestan  i väst, balucher i den södra delen, mongoliska aimakstammar i nordväst vid gränsen till Afghanistan  och iranska judar. Det finns även iranier av afrikansk ursprung i syd samt iranier med delvis europeisk ursprung i norr.

Religion

Huvudartikel: Irans religion

Den övervägande delen av Irans befolkning är muslimer tillhörande den shiitiska genen som också är officiell statsreligion. Av Irans befolkning är omkring en tiondel sunnimuslimer. Övriga religioner är Kristendom (armenier och assyriwe), judedom Zoroastrism och Bahai. Religiösa minoriteter är idag diskriminerade på olika sätt under landets islamiska lagar, till exempel på arbetsmarknaden och inför lagen.

Under antiken var zoroastrismen Irans statsreligion och större delen av den iranska kultursfären var zoroastisk. Efter den arabiska erövringen på 600-talet förföljdes och diskriminerades zoroastriska bekännare, eldtempel förstördes och på 1000-talet hade större delen av befolkningen övergått till Islam.  Zoroastrierna flydde till Kina och Indien. I Indien kom dessa persiska flyktingar att kallas parser, det vill säga ”perser”. Många iranier konverterar i dag till zorostrismen.

Litteratur och konst

Huvudartikel: Persisk litteratur

Hängsmycke

Litteraturen har en hög ställning i iransk kultur och landet är berömt framför allt för sin klassiska diktning.  Litteraturen går tillbaka till den förakemenidiska tiden. Det äldsta verket är Gatha-sångerna i Avesta. Den grekiske historikern Ktesias omnämner att perserna under akemeniderna hade en episk litteratur som framfördes muntligt. Från prthisk och sassanidisk  tid finns mycket litetskönlitteratur bevarad och det mesta består av religiös, zoroastisk litteratur. Till de främsta poeterna vid sassanidiska hovet hörde sångaren och musikern Barbad. Han skrev lyrik (taräne) som framfördes ackompanjerat av musik. Ett verk inom den persiska folklitteraturensom uppmärksammats i västvärlden är Tusen och en natt (Hazar afsane) som berättats av den sassaniddrottningen Scheherazade för hennes gemål kung Shahriyar.

 

Ferdousis grav i staden Tus i Iran

 

Khayyam var tills nyligen mest känd som en matematiker i Iran. Sanai, Attar, Aragi och Rumi skrev främst mystik litteratur. Den mest omtyckta av alla persiska poeter är Hafez som levde i stort sett hela sitt liv i Shiraz. Han besjunger vinet, den älskade vännen och trädgården. Hans lyriksamling (Divan) används än i dagav persisktalande som ett bokorakel.

 

Den klassiska persiska poesin nådde sin höjdpunkt med namn som Ferdousi, Omar Khayyam, Rumi och Hafez. Den störste epikdiktaren är Fedousi som skrev det persiska nationaleposet kungaboken (Shahnameh). Detta verk betraktas som en nationalklenod i Iran och bidrog till att stärka det persiska språkets överlevnad mot arabiskan som var officiellt språk i det muslimska kalifatet. Ferdousi gav upphov till en persisk litterär renässans och tack vare honom bevarades många av det antika Irans mytologi, historiska berättelser och kulturella traditioner.

Bland de främsta prosaförfattarna återfinns Nizami Aruzi, Ali Hujwiri och Nizam al-Mulk. Nizami Aruzis verk fyra skrifter ( Chahar maqale) om de fyra kungliga ämbetena och deras utövare ( skrivaren, poeten, astrologen och läkaren) finns översatt till svenska. Till de mest populära moderna författarna hör modernisterna Sadeq Hedayat och Forough Farrokhzad. Den persiska litteraturen har haft ett inflytande på europeisk litteratur efter renässansen. Goethe inspirerades exempelvis av Hafez i sin poesi och det persiska inflytande nådde sin kulm under romantiken. Idag har intresset åter ökat för den persiska litteraturen och dess rika uttryck. Flera av de stora persiska diktarna finns tolkade till svenska av Eric Hermelin, Ashk Dahlen och Bo Utas.

Iran är berömt för sin miniatyrmålning, kalligrafi och mattvävning. De persiska mattorna är högt värderade på världsmarknaden.

Högtider

Huvudartikel: Nouruz

 

Nyår, eller Nouruz (alternativt Nowruz, Noorooz, Nowroos, nou, betyder ny på persiska och ruz betyder dag), är ursprungligen zoroastrisk ritual som firas runt den 20 mars, eftersom man använder sig av solkalendern vilket tar sin början på första vårdagen, då solen står i vädurens tecken. Perserna var zoroastrier innan islamiseringen som började på 600-talet. Zoroastrierna firade tidigare alla fyra årstiderna. Nu firar man endast våren.

 

Nouruz symboliserar livets pånyttfödelse.

 

Till Nouruz dukar man en så kallad Haftsin (Haft betyder sju på persiska, och sin motsvarar bokstaven s). där ingår sju saker som alla börjar på s på persiska och är till för att fira den zoroastriska guden Ahura Mazdas sju änglar (Amesha Spentas).

• Samanu (söt pudding), representerar det söta i livet.
• Senjed (frukt från lotusträd), representerar kärleken (har afrodisiakisk effekt enligt mytologin).
• Sir (vitlök), representerar medicin.
• Sib (äpple), representerar hälsa och skönhet.
• Somagh (rhus eller sumac-bär), representerar solens röda färg.
• Serkeh (vinäger), representerar ålderdom, vishet, och tålamod. Bland icke-muslimer används vin.
• Sabzeh (groddar), representerar födelsen. Ofta virad med färgerna röd, grön och gul, som är de färger som zoroastrierna traditionellt alltid använt.

 

På bordet brukar man även placera Hafez diktsamling. Ursprungligen hade man Avesta, som är zoroastriernas heliga skrift skriven på det forniranska språket avestiska. Andra har Zend-Avesta (Zend betyder översättning på språket Pahlavi), som är en översättning från avestiska till det medeliranska språket pahlavi. Man dukar även med ägg (representerar födelsen) som gärna målas röd, grön, gula, guldfisk, många ljus, samt speglar. Solen, ljuset, och eld har en central roll i zoroastrismen (därav kallas de ibland elddyrkare), likaså speglar som står för självreflektion och reflekterar ljuset från ljusen.

Natten mot sista onsdagen innan Nouruz firar man Chaharshanbe suri (Chaharshanbe suri betyder röd onsdag på persiska).  Man tänder brasor och hoppar över elden samtidigt som man säger ”Sorkhi to az man, zardi man az to”, vilket fritt översatt betyder att ”Ge mig din värme och ta min blekhet”. Ramsans mytologiska innebörd är att elden botar sjukdomar. Vördnaden av ljuset och elden spelar stor roll i zoroastrismen.

Under Nouruz förekommer också en tradition som heter falgosh (fal betyder sia/förutspå och gosh betyder öron), som utövas av barn och ungdomar. Detta går ut på att man ställer sig i ett gathörn, eller bakom en mur, och frågar sig tyst något om framtiden och inväntar första förbipasserande som talar, och tolkar utifrån deras konversation svaret på frågan.

Sport

Brottning (fristil) har långe varit Irans starka sport. Till de största brottarna under 1900-talet hör Gholamreza Takhti (Javan Pahlavan) och Mohammad Ali Fardin. På senare tid har landet även haft framgångar i tyngdlyftning. Hossein Rezazadeh, känd som världens starkaste man, har varit världens bästa tyngdlyftare i tungviktsklassen i mer än 6 år (2014).

Irans fotbollslandslag har många kända spelare, både på hemmaplan och utomlands. Iran har även haft stor framgång i kampsporten Taekwondo och kommit på första ålats tre OS i rad och har även tidigare fått ett stort antal vinster.

I andra kampsportgrenar, som karate (Shotokan-stilen), har till exempel den iranske fightern Farzad Forouzan nu vunnit flera år i rad. Det finns även persisk kung fu-stil, kung fu-toa.

Internationella rankningar

Se även

• Paniranism
• Stor-Iran
• Iranistik
• Iranofil
• Derafsh Kaviani (Irans riksbaner)

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Iran.
• Nationnamnet "Iran"
• Sveriges förbindelser med Iran genom tiderna
• Skandinaviska sällskapet för iranistik
• Persiska Recept
• Iran Chamber.com
• Country Studies